Vad är manligt??

Stod i duschen nu på morgonen och började fundera, vad är manligt??
Jag har alltid omgivit mig av ganska starka manliga förebilder och alltid beundrat dessa män av den gamla skolan. Min pappa har alltid varit den som jobbat, mekat med bilar, byggt och haft typiska manliga fritidssysselsättningar som jakt och fiske. Han dricker 50-50 groggar, är bullrig och väldigt macho, alltså urtypen för en man. En man som en man skulle vara för tjugo år sedan.

Idag är det väldigt få män som är på det sättet, man ska vara mjuk, ta hand om sitt yttre, prata känslor, dricka vin och vara intresserad av sport ( det sista riktigt manliga).

Så vad är en man idag?? Jonas Gardell eller Sixten Landby? Jag skulle vilja påstå (utan fakta) att vi är på väg mot att den manliga förebilden är Jonas Gardell.

Vad anser jag vara manligt? Jo manligt för mig är en man som inte är rädd att "bli smutsig", ta tag i problem och lösa dessa. Ta hand om familjen och vara en lugn klippa att luta sig mot. En man ska kunna göra allt och kan man inte göra allt ska man fan kunna hitta lösningar så problemet blir löst. En man ska kunna stå för sina åsikter och inte gömma sig när han får mothugg men ej heller vara rädd att ändra sig när han ser att det inte fungerar och kunna stå för att han ändrat sig. En man ska kunna stå för att han är man.

Lite tankar om manligt....

Jobbande pappa....

Jag jobbar med att köra taxi vilket har varit ett givande och intressant jobb i många år nu, jag har jobbat som taxichaufför i snart tio år. Jag har fått vara med om det mesta som man kan vara med om i en taxibil, allt ifrån hotfulla människor till överförfriskade tanter som vill ha en med sig upp på en kopp te, särskolebarn som knappt vet att de lever till barn som gör allt för att få uppmärksamhet, det mesta med andra ord. Taxi var länge mitt liv, jag tillbringade mellan 8 och 10 timmar nästan dagligen i bilen och när jag var ledig så var det jobbigt för då visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Detta har dock förändrats ganska markant de sista fyra åren...
Jobbet började förändras och blev tuffare, klimatet på kvällar och helger har med tiden blivit mer osäkert och man kan inte längre vara säker på att man kommer hem i samma skick som när man åkte ut och jobbade.

De som känner mig vet att jag också suttit och kört handikappbuss i några år, bästa jobbet man kan ha på taxi, men slutade med det för lite drygt ett år sedan på grund av dåliga arbetsförhållanden men vi hade bästa kunderna och jag hade bästa bussen.

Nu när man går till jobbet är det med en längtan hem, mina prioriteringar har förändrats och jobbet är inte längre etta på listan. Hemmet och familjen är numera nummer ett, inte så förvånande kan tyckas men för mig som varit arbetsnarkoman och alltid satt jobbet främst har detta kommit som lite av en chock. Nu ser jag framemot att gå hemma med Penny ett halvår eller kanske lite mer om ekonomin tillåter och bara vara och utveckla andra sidor. Jag hoppas att andra pappor känner lika och tar tillvara på möjligheterna som finns idag med ledighet och "bonusar" för jämställd ledighet men jag förstår också att det kanske inte alltid finns ekonomi som tillåter att pappan är hemma.

Att vara på jobbet och lämna "tanten" hemma med barnet känns ibland som att fly från ett ansvar i synnerhet när det varit en lång dag och barnet har varit kinkigt och man kommer hem lite trött för att hitta mamma och barn trötta till bristningsgränsen. Vad ska man gör då?? Jag gör det lilla jag kan, jag fixar lite mat, försöker trösta lillan och "gumman" med att det är inte så farligt. Sådant här händer, vissa dagar kräks hon mer än andra... Men jag vet hur ihåligt det låter, jag känner mig otillräcklig. Jag har varit på jobbet, skjutsat tanter och farbröder, barn och sjuklingar, fångar och paket, vad vet jag om vad som händer hemma???

Funderingar efter en eftermiddag på jobbet...

Pappa, inte riktigt som jag tänkt mig....

Nu har fyra månader gått sedan det lilla miraklet Penny Signe Johanna föddes. Hon föddes efter en lång process som tog nio månader av längtan.

Att bli pappa blev inte riktigt som jag tänkt mig, det blev mycket bättre och inte så lite omtumlande. Livet kommer aldrig mer att bli som det en gång var och tack gode gud för det. Jag och Susanne pratar bajs och babyns vomeringar var dag, vi fascineras dagligen över små saker som händer. Ett tjut, en tunga som räcks ut i precis rätt stund och de diskussioner som förs med det lilla livet. Har alltid trott att småbarnsföräldrar stoppat huvudet under armen och glömt bort sitt tidigare liv, nu är det bekräftat jag har gjort det samma :-). Det är härligt!

Här kommer skillnaden mellan män och kvinnor in; förutom de helt uppenbara med amning och själva födandet då... Kvinnor fokuserar 100% på det lilla nyfödda barnet och utvecklar ett tunnelseende för barnetsöverlevnad, männen fokuserar till 100% på det nyfödda barnet och utvecklar vidvinkelseende, vi oroar oss för faror och mat, vi är ständigt på vår vakt. Kan den fula gubben vilja oss något illa, är det säkert att kaninen inte anfaller, kommer 1 000 000 kr att räcka denna vecka till blöjor och mat.... Kanske inte alltid helt rationellt men så funkar det nog för de flesta. Tur att man är civiliserad :-).

För att summera mitt nya bloggande och andemeningen som kanske inte riktigt kom fram;

Jag är lycklig, jag älskar min Susanne mer än livet och Penny är all kärlek som finns.